Den 2 oktober släpper Sorgfrid EP:n ”Framtillden” via skivetiketten Caramba Musik. En fyra låtar lång kavalkad av skoningslösa relationsskildringar ackompanjerade av feberhet och reverbdoftande autotune-soul, bländande Prince-gitarrer samt en ljudbild som parar ihop det drömska och eftertänksamma hos Kaah med Earl Sweatshirts lika minimalistiska som skruvade beats.

​

Sorgfrid utgör en musikalisk desperado i en bransch i ständigt behov av smörj. Om det så gäller svidande samhällsanalys eller berättelser från depressionens allra mörkaste skrymslen har man alltid gått i bräschen för något lika viktigt som säreget. Kort sagt, Sorgfrid har aldrig handlat om att rätta in sig ledet eller om att behaga de som sitter på stålarna. Likt en maskros på asfalterad väg spränger man barriärer och definierar sin egen väg mot framgång och lycka. En väg kantad av känslor lika stormiga som en gammal kärleks sista desperata suck och av ett socialt rättvisepatos värdigt den heliga Birgitta.

​

I ”Ur askan växer vi igen”, EP:ns avslutande spår och som till skillnad från övriga tre kompositioner ännu inte sett dagens ljus, mejslar en av Sveriges mest ljusskygga orkestrar ut en svindlande romantisk poptematik lika allvarlig i sin inställning till livet och musikerskapet som Neneh Cherry är mån om sin integritet. I sann do it yourself-anda blottläggs den nakna och ocensurerade sanningen om två älskande som nått vägs ände och vars smärta är så påtaglig att den svider likt en tredje gradens brännskada. Men, där den enastående insikten om att kärleken måste dö för att kunna återuppstå i ny gestalt är större än det enkla i att stanna kvar. Som en kosmisk motvikt till det svällande kaotiska dramat kontrolleras detta genom ett lo-fi-artat arrangemang i paritet med Burial under ”Rival Dealer”-tiden, men framförallt tack vare en stämma rustad med så mycket innerlighet och naturlig pondus att den jämte Mauro Scocco och hans sylvassa skilsmässoröst positionerar sig som en ledande kraft i avdelningen stilfulla tack och farväl.